saknar honom

kan inte andas

trasig

blöta kinder och en bröstkort som värker.
händer som tafatt söker i luften efter något eller någon.
någonting som kan få det hela att sluta.
andetag som blir snabbare ju mer strupen snörs åt.
panikfyllda skrik och rivmärken på huden.
en kropp som skälver av de kraftiga skakningarna,
och en själ som för länge sedan gått i tusen bitar.

så jävla trasig.

älskade mormor

vissa scener ur filmen jag såg förut påminde mig om sista gången jag träffade dig, den 30 maj 2007. redan innan vi klev in genom de stora dörrarna till sjukhuset spred sig obehaget i min kropp. jag var nervös när vi gick längs de långa sjukhuskorridorerna för att till slut komma fram till ditt rum. jag minns att jag undrade hur du skulle se ut och om du skulle minnas mig. skulle du vara som vanligt? det var du. enda skillnaden var att du bar en lång sjukhusrock istället för dina långa kjolar du så ofta använde. vi satt på din säng och pratade. det var lite stelt såklart, pga omständigheterna, men samtalet flöt på iallafall. lite senare satte vi oss i slutet av korridoren i en mjuk soffa vid ett fönster. du, jag och christopher. vi drack saft och pratade. samtidigt befann sig mamma några rum bort tillsammans med läkaren, hon fick reda på hur det stod still med dig, hur allvarligt det faktiskt var. en stund senare ville läkaren prata med dig också, mamma var med som stöd. jag satt några meter bort när du fick ditt beskedet om att du hade obotlig cancer, att du inte skulle leva så länge till. innan vi åkte tillbaka hem igen den dagen, gav du mig en kram och pratade lite precis som vanligt. det var sista gången jag såg dig!

några veckor senare fick jag ett telefonsamtal när jag låg i min säng. jag förstod nästan med en gång vad som hade hänt, när jag såg mammas namn på displayen. "nu har mormor fått sin vila. hon har somnat in nu." det lät så lugnt när hon sa det, som om det inte gjorde ont alls inom henne. jag beundrar styrkan hos min mamma, det har jag alltid gjort. jag grät inte när jag fick beskedet, jag grät inte under begravningen heller. men jag gråter nu. minns du mig i himlen? jag minns dig iallafall, och det kommer jag alltid att göra.

RIP finaste mormor

nu var det morgon och dags för ännu en dag. eller är det fortfarande morgon när klockan är tolv på förmiddagen? vi hade en mindre diskussion om det vid frukostbordet - gabriel, christopher och jag. enligt mig och christopher är det fortfarande morgon då klockan är tolv, medans gabriel anser att det är mitt på dagen då klockan är elva. där ser man! har precis gjort mig i ordning lite granna, orkade dock inte fixa håret så det fick bli mössa. ser ut som världens miffo, men jag orkar inte bry mig. vänter på de andra och sedan ska vi bege oss in mot stan. ska shoppa, fönstershoppa för min del, och träffa marcus. blir nog lunch och musikspelande i bilen också, precis som vanligt. lite synd att vi träffar gabbe så sällan, för att inte tala om christian. honom träffar vi aldrig i stort sätt. men så det är, i guess. man kan ju inte få allt. dags att ladda ipoden med ny musik!

nu är klockan snart tre och jag har lyckats sitta uppe för länge ännu en kväll. ovanligt? nej. saknar gamla tider så otroligt. känns som att jag går sönder på insidan när jag inser hur mycket allting har förändrats sen sisådär ett år tillbaka. vem kunde förutspå att allting skulle ta en sån drastisk vändning, att jag skulle förlora både nära vänner och mig själv? jag känner mig så otroligt ensam. jag har ingen och ingenting, och mitt framför ögonen på mig faller mitt liv isär. jag vet inte vad jag ska göra längre, det är försent.