älskade mormor

vissa scener ur filmen jag såg förut påminde mig om sista gången jag träffade dig, den 30 maj 2007. redan innan vi klev in genom de stora dörrarna till sjukhuset spred sig obehaget i min kropp. jag var nervös när vi gick längs de långa sjukhuskorridorerna för att till slut komma fram till ditt rum. jag minns att jag undrade hur du skulle se ut och om du skulle minnas mig. skulle du vara som vanligt? det var du. enda skillnaden var att du bar en lång sjukhusrock istället för dina långa kjolar du så ofta använde. vi satt på din säng och pratade. det var lite stelt såklart, pga omständigheterna, men samtalet flöt på iallafall. lite senare satte vi oss i slutet av korridoren i en mjuk soffa vid ett fönster. du, jag och christopher. vi drack saft och pratade. samtidigt befann sig mamma några rum bort tillsammans med läkaren, hon fick reda på hur det stod still med dig, hur allvarligt det faktiskt var. en stund senare ville läkaren prata med dig också, mamma var med som stöd. jag satt några meter bort när du fick ditt beskedet om att du hade obotlig cancer, att du inte skulle leva så länge till. innan vi åkte tillbaka hem igen den dagen, gav du mig en kram och pratade lite precis som vanligt. det var sista gången jag såg dig!

några veckor senare fick jag ett telefonsamtal när jag låg i min säng. jag förstod nästan med en gång vad som hade hänt, när jag såg mammas namn på displayen. "nu har mormor fått sin vila. hon har somnat in nu." det lät så lugnt när hon sa det, som om det inte gjorde ont alls inom henne. jag beundrar styrkan hos min mamma, det har jag alltid gjort. jag grät inte när jag fick beskedet, jag grät inte under begravningen heller. men jag gråter nu. minns du mig i himlen? jag minns dig iallafall, och det kommer jag alltid att göra.

RIP finaste mormor