charlotte

vet ni vad? jag har tänkt på det här med motiveringen. eller, det pågår ständigt en karusell av tankar i mitt huvud och motiveringen och meet'n greet överhuvudtaget är det som snurrar där mest just nu. men jag kom fram till, det är helt omöjligt att på ett fåtal ord sammanfatta varför man skulle vilja träffa tokio hotel. det är totalt, jävla, fucking omöjligt. för vet ni? det är precis som att vi tokio hotel fans (nu syfter jag inte på "jag älskar bill och tom - fansen") befinner oss i en bubbla. vi förstår varandra, vi har i stort sett samma känslor och vi lever för en och samma sak. folk utanför denna bubbla skulle omöjligt förstå, hur mycket vi än försökte förklara, vad det är vi känner och går igenom.

att de nu ska välja ut en person, som står som vinnare i tävlingen. det känns så oerhört fel på något sett. dels för att jag VET att jag inte kommer vinna. jag är ingen person som har tur i tävlingar, det har jag aldrig varit, så varför skulle det vara så nu? och dels för att jag är så otroligt orolig för vad det kommer bli för person som vinner. tänk om det hela slutar med att en liten fjortis, som avgudar bill och tom pga deras snygga yttre, av årsmodell 95 står som vinnare. skandal, right? och om inte annat skulle det göra ont. det skulle göra ont att se någon som inte skulle glädjas på det viset av att vinna. jag, personligen, skulle offra vad som helst för att få stå som vinnare i tävlingen. priset, det är min allra högsta önskan.

och tokio hotel - bara ett band?
nej! "bara ett band" är den värsta benämningen jag vet,
för de är så oerhört, oehört, oerhört mycket mer.
de är en livsstil. min livskraft, glädje och lycka. ♥